Amanda

"å jag tynar bort och jag finner ingen ro

för människor av min sort, finns det väl ingenstans att bo

ingen

välsignad jord, där kärleken kan gro

långt långt bort från broder mord

vill jag finna

min ro" 

så går dagarna

en

efter en

varje dag alltså. olika morgon till kväll.

glad över solen. glad i allmänhet.

men FAN vad kluven jag känner mig.

vet inte var jag ska vara. vet inte vad jag ska göra.

vad händer i höst? vad händer nästa år?

vad händer i sommar? vad händer om en vecka?

Kan jag egentligen något?

var finns lixom.. min plats.

Ska jag verkligen sjunga i alla mina dagar? 

Och även när jag gräver och gräver, djupare och djupare, och kommer fram till:

"JA det ska jag! det är det enda jag verkligen kan, det enda jag verkligen vill göra!"

då inser man: Jaha? och hur långt räcker det?

inom den branchen räcker det inte med att vara bra.

man måste vara bäst.

annars kan man lika gärna syssla med något annat...

elr jag vet inte.

jag kom inte in på musikalakademien i Umeå. det är kanske därför jag känner lite så.

men det är ödet. och det är en skola till jag sökt. det finns hopp.

det klart det är ödet.

det är kanske nåt helt annat som väntar!

... vet bara inte riktigt vad:(

skrattar mycket mer

gör saker, mycket. tränar och så

jobbet upptar all min tid och mina tankar.. och det.. är bra

barnen är bra för mig:)

och

jag ska åka till norge

första maj helgen

helt otroligt. vi ska ses. om bara två veckor.

missar demonstrationen dock.

man vad gör det?

Vi ska ju äntligen få ses igen<3

Visst! det gick jättebra.. och nu väntar man bara på resultatet..

men jag tänker egentligen inte så mycket på det. det är så mycket annat.

hela tiden.

det är något som känns precis när man vaknar. man måste skaka av sig känslan. så att den inte tar över.

det tar lite energi men det går.

Idag klarade jag för första gången på någon månad att lyssna på min mp3 under den femtio minuters långa promenaden till jobbet. 

I vanliga fall kommer jag bara så långt att jag hänger den runt halsen. ibland stoppar jag in lurarna i öronen oxå. kanske att jag lyssnat trettio sekunder men stängt av.

Idag klarade jag hela promenaden.

I vanliga fall,, är det alldeles för fullt i huvudet. tänk er hur det känns att sätta på två radioapparater brevid varandra, på olika kanaler, samtidigt! inte kul. så det är därför jag inte klarat av den.

för mitt eget huvud varit som en radio, omöjlig att stänga av.

men idag gick det att trycka in mute-knappen. elr nej. men det gick att sänka volymen lite. och det kändes fridfullt:)

under hela dagen idag har den jobbat på relativt låg volym. någon drog upp den lite under kvällen. men det är hanterbart.

just nu känner jag för att lyssna på romantiska sångtexter. om omöjlig kärlek. haha. elr nåt liknande.

helst lite rnb smör pop elr så.. fan vad gulligt.

jag längtarlängtarlängtarlängtar LÄNGTAR EFTER DIG

jätte mycket. jätte mycket

och jag vill som vanligt bara citera nån kärlekstext men jag kommer inte på nån så vi tar det nästa gång.

men jag blir fortfarande lycklig när jag tänker på dig..<3

 

nervös?

vet inte. kan inte riktigt fokusera.

idag hängde jag med Lucas. Det blev vegangryta på café 44.

och mycket snack.  jag sa: "Varje gång vi ses, fascineras jag över att orden aldrig tar slut, och att tiden alltid rinner iväg..."

och när vi satt på Gullmarsplan, med livets alla bekymmer konkreta i våra händer, kommer en äldre, alkoholiserad man fram. Tittar, skrattar lite. mumlar osammanhängande. vi fortsätter prata. han står där, en meter framför oss och bara rå stirrar, i minst fem minuter.

så plötsligt, droppar han sitt osammanhängande perversa mummel. kommer ännu närmare, stirrar Lucas djupt in i ögonen och säjer (mer till mig): "Det här.. är en riktigt bra kille.. han är smart"

ok? tänker vi.. han fortsätter:

"Han kommer aldrig släppa dig. bara så att du vet. Honom blir du aldrig av med!"

och han går i väg fortsätter mumla..

konstigt.

Lucas som sa exakt så för nästan ett år sedan. på slutskivan.. "bara så att du vet,, mig blir du aldrig av med"

Ibland inser man hur mycket en vän faktiskt kan betyda. Just nu får han mig på andra tankar, bättre tankar. och sånt som.. 

..vänner är till för.

och det känns battre nu.. 

om jag aktiverar mig konstant. om jag gör saker hela tiden,, så hinner jag inte tänka på det där sorgliga som ligger i bakhuvudet. och om solen nån gång tittar fram.. kanske jag till och med kan njuta lite av känslan som en förälskelse faktiskt ger. även om det ser ut som det gör, med all distans och all skit,

så är det i alla fall ömsesidigt:) 

Tack Olle för att du ändå finns där

Och tack Lucas för orden, och för att jag aldrig blir av med dig.. 

som du sa: "tänk om gubben.. var Gud?"

haha. jag sa: "låt oss hoppas:)"

nu får det vara dags att acceptera

ventilera

Nu ska rummet städas

nu ska jag börja träna igen, nu ska jag börja öva igen

acceptera. så här är det

HAN KOMMER INTE TILLBAKA

men jag har klarat mig förut många gånger.

många gånger

och känner jag såhär. likadant, om två månader. så får jag väl fan ta och flytta dit.

hur svårt kan det vara?

han blir glad. jag blir glad. allt blir bra.

å två månader är ju ingenting. det är åtta fredagar! åtta helger!

och det går inte att tänka längre än så. det går inte att tänka på hösten för då börjar ytterligare en mardröm.

men jag vet inte helt säkert. antagligen ska jag börja plugga och flytta från Stockholm, antagligen reser han iväg till asien i ännu ett halvår. men tänker jag på det, känns det bara hopplöst. 

men man vet aldrig. jag kanske inte alls pluggar. jag kanske oxå vill resa! jag kanske inte orkar binda upp mig till någon utbildning än!

det här går inte längre.

det har gått fyra dagar sedan han flyttade till Norge.

och jag har trott att jag ska dö ett antal gånger redan.

det håller inte, nu är det dags för positiva tankar.

jag ska städa mitt rum, jag ska träna, jag ska koncentrera mig på jobbet, jag ska köpa snygga kläder

det blir bra.

och jag vet ju ialla fall, att jag har honom. att han skulle hålla min hand när det blåser

det enda jobbiga är.. 

att någonstans känns det som om jag skulle kunna göra så mycket för oss.

jag skulle kunna flytta, jag skulle kunna ändra på så mycket.

medan han bara skulle kunna sätta sig på ett fucking tåg, ändra sig, åka hem

men han 

gör det inte...

det känns bara

..lite tråkigt

alla dagar är dina dagar

varje morgon. sparkar av mig täcket. 

skakar av mig en 

kall stöt 

som kommer inifrån. 

(tänker: Jag ska klara av den här dagen också, håll ut, snart är det dags att gå och lägga sig igen, och då kopplas jag bort.. skönt och tyst från tankar...)

varje dag. alla andetag. 

alla samtal. alla ord.

alla steg. alla riktningar och beslut.

alla dagar är dina dagar

"jag tänker också på dig, nästan jämt"

jag saknar dig så jag går sönder.

alla dagar är dina dagar

--det var bara en dröm Amanda..

Idag vaknade vi. det var soligt. klockan 10. "ska vi äta frukost direkt elr?"

snubblar runt i hallen, samlar ihop mina saker. klockan 11

"måste köpa lunch" säger du. vi promenerar till mataffären. det är verkligen vårvärme! Herre Gud vad varmt det är! Jag älskar Sverige! (säger jag) klockan 12

Du plockar med saker, prylar. "man behöver väl inte egentligen ha med så mycket... elr vad tror du?"

klockan 12:20

Vi bär upp stolar på verandan för det är så varmt att man vill sitta ute och dricka kaffe! Solen i ögonen så vi sitter och kisar, men det gör ingen för det är så lyckligt ändå med allt det ljusa och att vi sitter bredvid varandra.

klockan 13

Du står på Tunnelbaneperrongen med en cigg i höger hand. klockan 13:20

vi köper varsin macka och äter tyst och jag tänker bara "det här händer inte" klockan 14

Perrong 10 på centralen, jag har vart där förr,( å det kommer tillbaka till mig.) Vi sitter på marken, på min skinnjacka, det finns ingen ledig bänk. klockan 14:10

-------------------

reser sig hastigt upp. (nejnejnejnejnejnej) jag måste åka nu, (du gör inte så här mot mig, du är den elakaste jag vet)

packar in sina saker i vagn tolv. tåget visslar.

Jag hänger kvar och det går inte, du säjer "det löser sig" jag säger ok, men tänker "DET LÖSER SIG FAN INTE, FATTAR DU INTE VAD SOM HÅLLER PÅ ATT HÄNDA? DU FÖRSVINNER JU FRÅN MIG IGEN! JAG ORKAR INTE EN GÅNG TILL!"

"Amanda jag måste verkligen gå nu, men det löser sig jag lovar att det gör det, jag vill vara med dig". men jag ser inget för det är vått överallt och mina ögon fungerar inte som vanligt. och läppar mot läppar.

 "gå du.. gör det" jag ignorerar alla andra på perrongen. det gör inget att dom ser hur jag står, maktlös och gråter som ett barn" klockan 14:25

"Gå nu, hejdå"

går raskt iväg gömmer mig tills tåget rullat iväg en bit och då kommer jag tillbaka ut på perrongen och kisar motsols på sista vagnen. kan inte andas. kan inte andas kan inte förstå det. armarna i kors över bröstet klockan är 14:38

sen åker jag hem. (tänker: på vad ska jag applicera känslan?)

och kanske att det den där dagen kommer när vi står på samma plats och du kan säga " jag sa ju det! jag sa ju att det skulle lösa sig!" du säger att det inte dröjer länge till nästa gång men för mig är det som att stirra ut mot horisonten.

så nu ska jag gå här och vänta. 

och nu ska jag ta tag i mitt liv