Amanda

--det var bara en dröm Amanda..

Idag vaknade vi. det var soligt. klockan 10. "ska vi äta frukost direkt elr?"

snubblar runt i hallen, samlar ihop mina saker. klockan 11

"måste köpa lunch" säger du. vi promenerar till mataffären. det är verkligen vårvärme! Herre Gud vad varmt det är! Jag älskar Sverige! (säger jag) klockan 12

Du plockar med saker, prylar. "man behöver väl inte egentligen ha med så mycket... elr vad tror du?"

klockan 12:20

Vi bär upp stolar på verandan för det är så varmt att man vill sitta ute och dricka kaffe! Solen i ögonen så vi sitter och kisar, men det gör ingen för det är så lyckligt ändå med allt det ljusa och att vi sitter bredvid varandra.

klockan 13

Du står på Tunnelbaneperrongen med en cigg i höger hand. klockan 13:20

vi köper varsin macka och äter tyst och jag tänker bara "det här händer inte" klockan 14

Perrong 10 på centralen, jag har vart där förr,( å det kommer tillbaka till mig.) Vi sitter på marken, på min skinnjacka, det finns ingen ledig bänk. klockan 14:10

-------------------

reser sig hastigt upp. (nejnejnejnejnejnej) jag måste åka nu, (du gör inte så här mot mig, du är den elakaste jag vet)

packar in sina saker i vagn tolv. tåget visslar.

Jag hänger kvar och det går inte, du säjer "det löser sig" jag säger ok, men tänker "DET LÖSER SIG FAN INTE, FATTAR DU INTE VAD SOM HÅLLER PÅ ATT HÄNDA? DU FÖRSVINNER JU FRÅN MIG IGEN! JAG ORKAR INTE EN GÅNG TILL!"

"Amanda jag måste verkligen gå nu, men det löser sig jag lovar att det gör det, jag vill vara med dig". men jag ser inget för det är vått överallt och mina ögon fungerar inte som vanligt. och läppar mot läppar.

 "gå du.. gör det" jag ignorerar alla andra på perrongen. det gör inget att dom ser hur jag står, maktlös och gråter som ett barn" klockan 14:25

"Gå nu, hejdå"

går raskt iväg gömmer mig tills tåget rullat iväg en bit och då kommer jag tillbaka ut på perrongen och kisar motsols på sista vagnen. kan inte andas. kan inte andas kan inte förstå det. armarna i kors över bröstet klockan är 14:38

sen åker jag hem. (tänker: på vad ska jag applicera känslan?)

och kanske att det den där dagen kommer när vi står på samma plats och du kan säga " jag sa ju det! jag sa ju att det skulle lösa sig!" du säger att det inte dröjer länge till nästa gång men för mig är det som att stirra ut mot horisonten.

så nu ska jag gå här och vänta. 

och nu ska jag ta tag i mitt liv