Amanda

nervös?

vet inte. kan inte riktigt fokusera.

idag hängde jag med Lucas. Det blev vegangryta på café 44.

och mycket snack.  jag sa: "Varje gång vi ses, fascineras jag över att orden aldrig tar slut, och att tiden alltid rinner iväg..."

och när vi satt på Gullmarsplan, med livets alla bekymmer konkreta i våra händer, kommer en äldre, alkoholiserad man fram. Tittar, skrattar lite. mumlar osammanhängande. vi fortsätter prata. han står där, en meter framför oss och bara rå stirrar, i minst fem minuter.

så plötsligt, droppar han sitt osammanhängande perversa mummel. kommer ännu närmare, stirrar Lucas djupt in i ögonen och säjer (mer till mig): "Det här.. är en riktigt bra kille.. han är smart"

ok? tänker vi.. han fortsätter:

"Han kommer aldrig släppa dig. bara så att du vet. Honom blir du aldrig av med!"

och han går i väg fortsätter mumla..

konstigt.

Lucas som sa exakt så för nästan ett år sedan. på slutskivan.. "bara så att du vet,, mig blir du aldrig av med"

Ibland inser man hur mycket en vän faktiskt kan betyda. Just nu får han mig på andra tankar, bättre tankar. och sånt som.. 

..vänner är till för.

och det känns battre nu.. 

om jag aktiverar mig konstant. om jag gör saker hela tiden,, så hinner jag inte tänka på det där sorgliga som ligger i bakhuvudet. och om solen nån gång tittar fram.. kanske jag till och med kan njuta lite av känslan som en förälskelse faktiskt ger. även om det ser ut som det gör, med all distans och all skit,

så är det i alla fall ömsesidigt:) 

Tack Olle för att du ändå finns där

Och tack Lucas för orden, och för att jag aldrig blir av med dig.. 

som du sa: "tänk om gubben.. var Gud?"

haha. jag sa: "låt oss hoppas:)"