Amanda

Jag fryser.

Det är ok. jag känner mig lugn.

Tack min älskling för orden, för timmarna, för kärleken. den som du ger mig omedvetet varje gång vi ses.

Kanske att jag börjar förstå. Jag sitter ensam i en kall lägenhet och kanske börjar förstå. Jag tänker igenom allt det du sa och jag kanske förstår det. jag kanske till och med en vacker dag kan hamna på samma breddgrad.

jag börjar nästan tro på det.

jag är så ofattbart lättad över det vi sa. över allt vi sa. 

jag pratade ofiltrerat, rätt från hjärtat och sådant måste behandlas varsamt så att det inte går sönder.

Jag tänkte vidare, länge den natten, timmar vid isen. och kanske att jag faktiskt blev, lite klokare.

jag tror nästan det.

Min högsta dröm är

att i morgon vaknar jag till en helt ny dag. med en tom ryggsäck.

det är farligt att gå och bära tonvis med sten, alltför länge. man kan skada ryggen.

Jag önskar mig en tom. eller ingen alls.

I natt ska jag skaka av mig den. skaka loss den från mina axlar. 

Vakna upp som ett nyfött barn. utan minnen som skaver.

vakna upp omedveten och lycklig. med den enda vetskapen att

du och jag 

har varandra.

för det har vi

kanske bara inte på det sättet jag tänkte från början.

Den enda känslan som accepteras här, är fullkomlig lycka.

för det är det enda rätta att känna. 

men det är först i morgon. 

först måste jag bearbeta.

kärlek

Amanda