Amanda

Jag vet inte hur det känns, var det känns, vad som känns, när det känns eller om..
random

bysis igår. elr häktet eller klubb intern. det var precis så förutsägbart som alltid. köttmarknad.
men med ett oändligt utbud av analys objekt. och heta brudar såklart.

Jag och Erika.
som alltid
å alla trodde (som vanligt) att vi var tillsammans

Men jag blev så trött å vinglade hem från bussen i högklackat. Å tänkte: "ska jag lägga mig ner på asfalten och leka sentimental?"
men det blev inte så.
Jag tänkte: "Det är nu, precis vid de här tillfällena jag går till kyrkogården och tänker på döden"
men det blev inte så heller

Det blev bara så att jag tänkte det. och kände mig rotlös. och hemlös. och maktlös.
HELT UTAN ANLEDNING
och med tusen anledningar.

Sen avslutades det med den återkommande tanken: "ska det alltid vara såhär?"
"ska jag alltid tänka såhär, känna såhär, vara ensam såhär"?

Å sen påminner jag mig själv om att jag måste vara lite manodepressiv och att det går i vågor. Vad vore jag utan mina uppsvängar? jag vore en tråkig random utan någon som helst specialitet.

Sensmoralen: "Var nöjd med dig själv och var lycklig för att du är du!"

Nu är klockan fem i tio, en lördag kväll och jag ska väl ut och göra stan.


Vi får se vart jag sover. Jag sms:ar.