Naturbarn
Visst har det gått ett tag sedan sist, det har det.
Syrenerna har både hunnit slå ut och blomma över, man har hunnit underskatta solens UV strålning i år igen, och man har hunnit springa ut i vit klänning tillsammans med våryrande, skrikande student -vänner.
Det var ganska roligt faktiskt. Att springa ut i verkligheten bara sådär. Att bli omfamnad av vänner och familj och bli fotat brevid någon halvful bild på sig själv som barn.
Och man skrattade och grät, allt på samma gång. Blev nertyngd av blågula band med diverse föremål, blommor och gratulationskort. Kramp i nacken.
Sedan kravlade man sig upp på ett studentflak, halsade champagne och skrek sönder halsen.
Det var ganska kul
Å allt det här känns kanske lite avlägset när man följande måndag tvingar upp sig ur sängen för att masa sig i väg till jobbet. Till det riktiga livet.
För i det riktiga livet går man till jobbet om dagarna, ser på TV på kvällarna och sover på nätterna.
Och det spelar ingen roll hur man än står där klockan tio på kvällen dagen därpå. Ögonlocken har bestämt sig och det är bara att vänja sig vid sin nya kropp, fylld av föraktade vuxenpoäng.
Visst kryper ångesten sig lite djupare inpå när lillasyster springer iväg på kvällarna och ens egna sociala liv känns lika avlägset som månen. Å visst nyper det till lite i hjärtat när man kommer på sig själv gå stavgång med morsan. Å visst känns det när man bestämmer sig för att dra ner lite på koffein intaget. det gör ju det. Det känns.
Så var det sommar nu igen då... Den där tiden när man ska sola och bada, vara nyförälskad och social. man ska gå på utecaféer på dagarna och krogen på nätterna. Och man är vuxen, man är vuxen när man snart är nitton.
Så flyger tankarna runt i huvudet på mig när jag går och krattar gångar. (och jag måste göra ett tanke schema där jag förbjuder mig själv från att grubbla över den obestämda framtiden)
Så går man där och längtar och längtar. Världen är för liten och det som finns där uti är oåtkomligt. Går och längtar efter fiskmåsar, vågor och Cornelis.
Så snart nittonåriga Amanda längtade nästan ihjäl sig idag och cyklade ner till notholmen och badade naken.
Jag såg kanske en fiskmås eller två och kände någon slags tillhörighet i bröstet. Så då log jag å kände mig starkare än på länge. kanske som någon som har allt det där härliga framför sig.
Men vuxen är jag inte.
inte än.
Naturbarn.
Syrenerna har både hunnit slå ut och blomma över, man har hunnit underskatta solens UV strålning i år igen, och man har hunnit springa ut i vit klänning tillsammans med våryrande, skrikande student -vänner.
Det var ganska roligt faktiskt. Att springa ut i verkligheten bara sådär. Att bli omfamnad av vänner och familj och bli fotat brevid någon halvful bild på sig själv som barn.
Och man skrattade och grät, allt på samma gång. Blev nertyngd av blågula band med diverse föremål, blommor och gratulationskort. Kramp i nacken.
Sedan kravlade man sig upp på ett studentflak, halsade champagne och skrek sönder halsen.
Det var ganska kul
Å allt det här känns kanske lite avlägset när man följande måndag tvingar upp sig ur sängen för att masa sig i väg till jobbet. Till det riktiga livet.
För i det riktiga livet går man till jobbet om dagarna, ser på TV på kvällarna och sover på nätterna.
Och det spelar ingen roll hur man än står där klockan tio på kvällen dagen därpå. Ögonlocken har bestämt sig och det är bara att vänja sig vid sin nya kropp, fylld av föraktade vuxenpoäng.
Visst kryper ångesten sig lite djupare inpå när lillasyster springer iväg på kvällarna och ens egna sociala liv känns lika avlägset som månen. Å visst nyper det till lite i hjärtat när man kommer på sig själv gå stavgång med morsan. Å visst känns det när man bestämmer sig för att dra ner lite på koffein intaget. det gör ju det. Det känns.
Så var det sommar nu igen då... Den där tiden när man ska sola och bada, vara nyförälskad och social. man ska gå på utecaféer på dagarna och krogen på nätterna. Och man är vuxen, man är vuxen när man snart är nitton.
Så flyger tankarna runt i huvudet på mig när jag går och krattar gångar. (och jag måste göra ett tanke schema där jag förbjuder mig själv från att grubbla över den obestämda framtiden)
Så går man där och längtar och längtar. Världen är för liten och det som finns där uti är oåtkomligt. Går och längtar efter fiskmåsar, vågor och Cornelis.
Så snart nittonåriga Amanda längtade nästan ihjäl sig idag och cyklade ner till notholmen och badade naken.
Jag såg kanske en fiskmås eller två och kände någon slags tillhörighet i bröstet. Så då log jag å kände mig starkare än på länge. kanske som någon som har allt det där härliga framför sig.
Men vuxen är jag inte.
inte än.
Naturbarn.
Kommentarer
Trackback
