Amanda

Och gårdagen avslutades med ett djupsnack med pappa.. Det kändes bra och det behövdes...

Visst var det mammas dag.. 47 år och allt.
Vi hade fixat jätte god middag å allt sånt.
Å när hon kom hem från sitt nattskift på jobbet så sjöng vi för henne, och som vanligt i vår familj blev det en improviserad mini konsert. Pappa spelade klarinett, jag kompade på gitarr å titti solade på den gitarren pappa hittade på grovsoporna, som saknar en sträng.
Så sjöng alla helt urflippade stämmor och pappa gick nästan ner på knäna under sitt klarinett solo.
mamma klappade i händerna (as van)

men det var mot kvällen det blev fokus på pappa när han drog fram massa gamla inspelningar från sina kära ungdomsår.
nittonåriga Bo Holmberg som sjunger egenskrivna proggiga kärlekstexter.

Jag kände mig deppig, det var bara så det var, å fram emot klockan halv 1 gick mamma å la sig å jag å pappa satt å snacka i två timmar.
Å vi pratade om våra texter, om våra uttryck, å hur fan man ska göra med dem.
Vad man ska göra med dem, varför man har dem.

Å Pappa säjer: Det är vi som förstår Amanda.. Det är vi, uttrycksmänniskorna, konstnärerna. De där andra fattar inte ett jävla skit, De kan stressa i väg i sina dyra skor å med sina portföljer, men de fattar ingenting.

Det blev tyst ett litet tag, far och dotter i djupa tankar

och han säjer: Det är därför de måste gå de där utbildningarna! För de inte förstår något från början, de måste gå å lära sig på en skola, å sen när de har de där utbildningarna på papper, då får de jobb och tjänar massor av pengar, massor av pengar!

De som inte fattade någonting förut.. Och här går vi, konstnärerna, och försöker, förtvivlat försöker vi förklara att vi redan förstod det där.. å då skrattar dem, klappar oss på huvudet. Ni har ingen utbildning.

Amanda då blir man som jag, fattig...

Det gör ingenting säjer jag. Jag bryr mig inte ett jävla skit om pengar. Det låter klyshigt men jag bryr mig om kärleken.
Sedan uppstod det någon slags kemisk reaktion mellan oss... Det var som ett osynligt band. Vi förstod varandra och det kändes så naturligt. Två egocentriska uttrycksmänniskor som pratar med varandra. och förstår varandra.

"Du måste hitta din motpol Amanda, annars går det åt helvete. Annars gör man varandra galna, man drogar ner varandra, det går inte. Du måste hitta din motpol."