Amanda

När jag kommer hem med bussen sent, går jag oftast av vid tyresö skola. Det känns aningen tryggare att gå från skolan än från kyrkan, det kanske är därför. det är ungefär lika långt från båda hållen så det borde inte spela någon roll. men vägen i från skolan känns kanske mer central, å lite plattare. (backar undviker en vanlig sund människa)

Vi var på ett sånt där "grillparty" idag. Ett sånt man ska hinna va på på sommaren.
Erikas pojkvän å hans polare. i Farsta.
Ja det var nice det var det. Jag och min bästa vän gummade runt å tyckte livet var underbart.
Vi drack en halv flaska rödvin var och bjöd oblygt oss själva på andras öl.
jag brukar inte dricka öl annars. men det fick väl bli nåt form av ett somrigt undantag. 
 
Allt eftersom att tiden gick insåg jag att min kropp och mitt psyke inte var så vana vid den plötsliga alkoholen.
 "Det gör inget, det är underbart!"

När klockan blev mycket började folk dra sig. alla drar hem till sitt.
Den gamla goda tiden, då jag och erika åkte tillsammans hem med buss 875 mot tyresö kyrka, är över. Den senaste tiden har det bara varit jag.

Ibland undrar jag hur människor kan vara så olika.
Det känns väl orättvist kanske, att jag reagerar så starkt på rödvin, behöver tid för mig själv. TID FÖR TANKAR.
Och antagligen sitter varannan ungdom på en rostig gunga mitt i natten och gråter, men man tror att man är så ensam om det, känner sig så förlorad där mitt i den mörka natten.

Jag gick av vid Tyresö skola i natt.
Det är lustigt hur hjärnan spinner. Det är skrämmande hur påverkad man kan bli av musik.
Men så överrumplas man av den där hjärtskärande känslan av att man är alldeles, alldeles ensam. Och även om man, just i det ögonblicket, skulle stöta på en god vän, är man ändå iskallt ensam.

För den sitter så långt inne den där känslan. Och hjärnan bläddrar igenom minnen från lågstadiet och framåt. När jag gick på lågstadiet var jag också rädd för ensamheten, men då var jag så övertygad om att saker och ting löste sig med åldern. "vuxna människor hittar rätt väg"

Å Jag är väl kanske vuxen nu.
och ändå gråter jag som ett barn, som vanligt på väg hem från bussen.
Jag är så rädd att jag aldrig kommer att komma ifrån mig själv.
Jag blir skräckslagen när jag inte kommer ifrån mig själv.
Det är som att jag måste be mig själv om tillstånd innan jag kan vara lycklig rent ut.



I rather die than live alone