Amanda

Jag fyller nitton idag. Det känns helt otroligt. Nej. det känns inget. känner mig inte mer annorlunda än jag var i går eller för tio år sedan.

På mina senaste inlägg låter det som om jag går under eller något. Det är inte sant. Det är bara hormonsvängningar. Det är bara dålig luft.

Annars är det relativt bra. Jag blir glad när jag tänker på trevliga människor. Jag blev glad i lördags när jag träffade Lucas efter hela sommaren och han slängde sig över mig och sa "JAG HAR SAKNAT DIG"

Och jag har saknat honom och nu hoppas jag att hösten blir "back in the days" när han och jag spelar i Gamla stan och fikar upp pengarna och diskuterar det djupa i livet. Och en sak till; han såg lycklig ut. Jag blev så glad när han såg så lycklig ut. Och det smittade så snabbt, helt plötsligt var det som att vara tillbaka på Steg, med ironiska engelska lektioner och jag och Lucas som låter mest.

Jag försöker härmed förklara att jag nog inte är så ensam. Jag har vänner runt omkring, som bryr sig. som jag bryr mig om.

Och tänk en dag som denna. För första gången öppnar man kylskåpet när man är nitton. Letar efter ägg elr nåt annat ätbart. För första gången ropar nittonåriga jag till mamma om hon kan göra kaffe. Pappa å syrran jobbar så det har varit lagom lugnt. och här näst väntar väl det första träningspasset jag tar mig an som nittonåring. Kan det bli en mer händelserik dag?

Jag har insett att det aldrig kommer bli jag och Harry Potter men jag kämpar på och har nästan kommit över honom:P

Jag tror jag är lycklig